Trans Scania, 246k-loppet som går fram och tillbaka över Skåne pågår fortfarande. De sista kämparna är på väg mot målet. Klockan 20:00 i kväll, söndagen den 12/8, går maxtiden på 60timmar ut för att klara loppet.
Vinnaren Martin Sharp behövde utnyttja knappt hälften av maxtiden för att ta sig från Långa Bryggan i Bjärred till Haväng på Österlen och sedan tillbaka till Lund. En helt obeskrivligt bra prestation som för evigt skriver in Martin i historieböckerna som den som var först att springa Trans Scania på under 30timmar.
Min Trans Scania helg började när min klubbkompis i Scania Road Runners, Per Hedberg, efterlyste supporthjälp till sin satsning mot sub 40timmar.
Jag behövde inte lång betänketid för att ställa min hjälp till förfogande. Kollade bara snabbt att inget fanns i familjekalendern.
Egentligen visste jag inte vad jag tackade Ja till men litade på att Per skulle göra en plan som till och med jag kunde följa.
Veckorna gick och det började närma sig loppet. Planeringen behövde jag inte vara orolig för. I god tid innan lopphelgen skickade Per ut ett, minst sagt, detaljerat brev till supportteamet.
Välkomstbrev, kartor över "mina" sträckor och ett tidsschema som beskrev allt som skulle ske på minuten när. Nästan överväldigande detaljerat till en början men ovärderligt när väl loppet var igång.
Supportteamet bestod av klubbkompisar, släkt och vänner till Per. Totalt 8 personer som skulle lösa av varandra under loppet.
Jag skulle springa med Per under första och andra dagen. Första dagen från Skrylle till Blentarp och andra dagen från Snogeholmssjön till Kullatorpet. Sträckor runt tre mil vardera. En spottstyver i jämförelse med den sträcka som Per skulle springa under helgen.
Starten gick från Långa bryggan i Bjärred klockan åtta på fredagsmorgonen och jag kunde inte låta bli att ta mig dit och insupa atmosfären och heja på de löparna som jag känner.
De 20 tappra löparna samlades vid början av Långa Bryggan och efter att alla fått sina trackers gick alla ut till startplatsen längst ut på bryggan.
Klockan slog åtta och alla gav sig iväg och jag satte mig i bilen för att mellanlanda en stund hemma innan jag skulle ge mig av till Skrylle och möta Per.
Enligt Pers plan skulle han komma till Skrylle 11:35 men jag passade på att komma lite tidigare dit och heja på löparna som kom före honom. Jag hann precis parkera bilen innan Martin Scharp dök upp i full fart. Han klagade lite på att det gick åt mer vatten än vad han trodde men han nöjde sig ändå med att bara fylla sin halvlitersflaska innan han gav sig av i sin imponerande fart igen.
Drygt tio minuter senare kom tvåan Mikael Hedman som mest funderade på om han skulle köpa en glass eller inte innan han till slut bestämde sig för att hoppa över det.
Löparna kom nu i en strid ström samtidigt som jag mötte Maria, Pers syster, som skulle stå för bilsupporten fram till Blentarp.
Maria beställde fram lunchmaten från restaurangen. Köttbullar stod på menyn.
Nu dök Per upp. Lite tidigare än schemat. Bytte skor och fyllde på vätska i midjebältet innan han tog matlådan i handen och vi gav oss iväg in i Skrylleskogen. Vi gick framåt medan Per åt sin mat. Lagom tills vi hade passerat en bit förbi Boks backe var maten slut och Maria tog hand om den tomma matlådan och jag och Per började jogga i nedförsbacken.
Per var på gott humör och vi hittade ett tempo som flöt på bra. Lunkade på utför och där det var platt och gick i uppförsbackarna.
Vi passerade genom Trollskogen och igenom Torna Hällestad och njöt av den vackra naturen på smååsarna innan Knivsåsen. Vi tar oss över Knivsåsen och förbi Dalby stenbrott och tar sikte på Björnstorp.
Lättsprunget och inte ens några nässlor när vi passerar bakom skjutbanan innan Björnstorp. Ut på asfalten och vi rullar på nedför. Passerar igenom Björnstorp och tar sikte på The Lodge och Väderkullen som nästa delmål. Asfalt och lite grusväg innan Skåneleden övergår till skogsstig strax innan The Lodge.
Maria väntar strax nedanför The Lodge och vi gör ett snabbstopp innan vi tar oss uppför backen till Väderkullen.
Det går fint framåt och efter lite mera stigar genom skogen kan vi snart se radarmasterna på Romele Klint. Upp dit ska vi.
När vi kämpat oss uppför branten möts vi av Magnus, vår klubbkompis, som tar foto på alla löpare som passerar. Han frågar hur det går och jag svarar att vi håller lite drygt 7km i timmen vilket är ungefär enligt plan och bra i den här kuperade terrängen.
Trots den ganska branta uppförsbacken känns det som om Per är pigg och han tar täten nedför åsens andra sida. Nu närmar vi oss Kullatorpet och nästa supportstop. Jag SMS:ar Maria vad Per vill ha så att stoppet ska gå så snabbt som möjligt.
Vi svänger av mot Blentarp och konstaterar att vägvisarna på Skåneleden har väl optimistiska kilometerangivelser.
Steniga nedförsbackar och slingriga skogsstigar passeras innan vi kommer ut på lite tråkigare grus och asfaltsvägar vid Dörröd. Här tycker jag mig märka att Per är lite mindre rapp och frågar hur han känner sig. Vi kommer fram till att lite extra salttabletter och en energigel kan vara bra för att få lite nya krafter. Efter bara några minuter så känns det som om Per har kvicknat till igen och trampar på bra igen.
Vi närmar oss Romele golklubb och det är dags för Skåneleden att ta en avvikare ut i skogen. Här är det Per som har full koll både var leden viker av in i skogen och hur den går. Per leder och håller tempot på den knöliga stigen.
Vi hoppar över elstängslet och är ute på grusvägen innan golfbanan igen. Korsar parkeringsplatsen och tar oss över gräsmattan och in på enefäladen. Tror knappt att jag har hittat rätt här en enda gång tidigare men med gemensamma krafter hittar jag och Per perfekt idag.
Jag försöker hålla tempot uppe även om underlaget är knöligt på vår väg längs med golfbanan och kohagen. Vi delar på några energigodisar innan vi kommer ut ut kohagen och ut på grusvägen.
Vi rullar på utför och när vi kommer ut på asfaltsvägen och det bär lite uppför SMS:ar jag återigen Maria om vad vi vill ha vid nästa stopp vid Simontorp.
Vi svänger vänster på grusvägen mot Lilla Rödde och diskuterar hur långt det är kvar till Blentarp från nästa stop. Båda är lite osäkra men det får ge sig.
Efter ytterligare en stund längs de böljande grusvägarna på vår väg mot Blentarp ser jag Maria som kommer oss till mötes. Per får det han vill ha och jag förser mig från min väska.
Bara några kilometrar kvar till Blentarp nu. Per lättar på trycket i skogen och plötsligt blir vi omsprungna av tre löpare som tydligen varit strax bakom oss en stund. Vi snackar lite och Per ansluter igen och skojar om att "det är väl typisk att man ska bli omsprungen efter åtta timmar just när man lättar på trycket".
Bebyggelsen i Blentarp dyker upp och snart är vi framme vid Leffes grill. Vi möts av Agneta som inte har kunnat låta bli att ge sig ut och heja på oss. Eva, Pers andra supportande syster, står också beredd att lösa av Maria.
Min första supportsträcka är klar och Per laddar med pizza och en alkoholfri öl för att springa själv fram till Lövestad.
Efter att ha fyllt på med dricka och energi i midjebältet och konstaterat att han är ca 20minuter före schemat ger sig Per av mot Lövestad och Karlssons hörna där Henrik ska ta vid som pacer under natten mellan fredag och lördag.
Maria skjutsar mig tillbaka till Skrylle och jag åker hem och duschar. Jag bestämmer mig för att ta middagen i Lövestad och följa loppet mera på första parkett tills Per kommer till Lövestad.
Efter att ha fått mat i magen på Karlssons hörna i Lövestad hejade jag på löpare som passerade Lövestad eller stannade till för att äta och fylla på vatten. Otaliga gånger tittade jag på sidan där man kunde följa löparnas trackers för att se hur det gick för Per och för att se vilken löpare som var på gång in mot Lövestad.
Inne på Karlssons hörna var det härlig stämning och lokalbefolkningen verkade tycka att vi som var engagerade i loppet var ett roligt men minst sagt exotiskt inslag i den lantliga fredagskvällen. De som arbetar på Karlssons hörna ska ha en stor eloge också för den gästfrihet och glädje som de visar för alla löpare. Foto tas och mat fixas. Kaffe finns och till och med ett litet bord i trädgården är förberett med vatten om det skulle vara stängt någon gång under natten.
Klockan närmar sig 21 och Henrik är beredd att springa med Per fram och tillbaka till Haväng genom natten. Eva och Inge är också på plats. Inge skall köra supportbilen under natten.
Alla grejor som Per vill ha är framplockade och maten beställs. Nu är det pasta med köttfärssås som står på menyn.
Det är bara Per som vi väntar på. Trackersidan följs noga och det ser ut som han är nära. Jag går ut och tittar ner längs vägen för att se när han kommer.
Helt plötsligt dyker han upp i skymningen och springer upp om ICA på den obligatoriska extrasvängen innan han kommer fram till Karlssons hörna.
Per ser pigg och glad ut men säger att han har lite ont i vänster höft men inget som stoppar honom. Per följer fortfarande schemat bra. Bara 7 minuter efter nu.
Henrik är redo och vi försöker att få ut Per på banan så snabbt som möjligt igen. Efter att ha svalt sista tuggan mat och samlat ihop det han behöver ha med sig ger sig Per av igen.
Jag ger mig hemåt mot sängen och lite sömn innan det är dags för mig att göra mig i ordning för mitt pass på lördagen.
Vaknar tidigt och kollar hur det har gått under natten.
Ser att Brösarp passerades 8minuter före schemat, vändpunkten vid Haväng passerades 8minuter efter schemat och Brösarp på tillbakavägen passerades 21 minuter efter schemat.
Trenden var inte exakt som vi önskat för att nå under 40 timmar men det var fortfarande många timmar kvar som det kunde hända mycket på men lite orolig började jag bli.
Gör mig iordning samtidigt som jag följer Pers väg tillbaka mot Lövestad. Det verkar gå trögt...
Får reda på att det är höften som krånglar ungefär samtidigt som Per kommer till Lövestad en timme efter schemat och Richard tar vid som pacer.
Nu börjar det kännas lite svårt men ännu vägrar jag ge upp hoppet. Äter tidig lunch och bestämmer mig för att ansluta till Per tidigare på banan än tänkt. Har kontakt med Richard några gånger under tiden som jag åker i bilen. Till sist bestämmer sig Per för att göra ett sista försök med ett par smärtstillande tabletter och 30mminuters vila för att se om smärtan i höften ger med sig.
Jag kommer fram till grusvägen strax innan Eriksdal där Per precis lagt sig för att vila och jag och Richard bestämmer att jag tar över om Per kan fortsätta. Jag kör Richard tillbaka till Lövestad och tar mig så snabbt som möjligt tillbaka till vägen mot Eriksdal. Parkerar min bil vid stora vägen och gör mig i ordning för några timmars supportlöpning. Joggar mot Inges bil där Per har vilat sig.
När jag närmar mig ser jag att Per står upp och pratar i mobilen. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken men när jag kommer fram så säger Per -"Det går inte. Jag måste bryta."
Även om jag inte vill det så inser jag att det är över. Tråkigt, tråkigt men när väl beslutet är taget så är det inte mycket att göra åt. Bara att inse att det inte blir någon målgång för Per på årets Trans Scania.
Nu en dag senare så är det så klart fortfarande tråkigt att Pers satsning inte bar hela vägen men förmodligen tog Per ett klokt beslut. Förhoppningsvis läker kroppen snabbt utan alltför lång rehabperiod.
Personligen tar jag med mig allt från helgen som en stor lärdom inför nya supportuppdrag eller när jag själv vill ha support och behöver lägga planen för det.
Tack Per för att jag fick förtroendet att vara din support. Det är jag gärna igen!
