Dags för långtur. Hämtar Viktor i Lund 05:15 på lördagsmorgonen och vi beger oss mot Åstorp där Skåneledens Ås till Ås led startar.
Ingen av oss har sprungit från Åstorp tidigare så det är lite jungfruliga stigar och vägar som ligger framför oss idag.
Jag har siktet inställt på uppemot 80km idag fram och tillbaka till Skäralid i Söderåsens nationalpark. Viktor kommer att springa med till Skäralid där Per kommer att vänta för att springa med mig en liten bit på tillbakavägen mot Åstorp. På restaurangen i Skäralid tänkte jag ta en lättare lunch och en fika.
I bilen på väg mot Åstorp kollar Viktor på kartan och vi småsnackar lite om utrustning, vätske- och energiplan och vad vi har framför oss under dagen.
När klockan närmar sig sex kommer vi fram till Åstorp station där bilen parkeras. Utrustningen rättas till, vätskevästar åker på och de sista naturbehoven uträttas innan klockan startas och vi ger oss i väg på asfalten mot Tingvalla en kilometer bort.
Väl framme i Tingvalla börjar böljande motionsspår direkt när vi lämnar asfalten. Småsnackande fortsätter vi in i den storvuxna bokskogen. Jag försöker hålla nere tempot så mycket jag kan. Går till och med i några uppförsbackar. Lika bra att vänja knoppen vid vad som gäller under resten av dagen. Viktor är pigg men han är snäll och håller mitt tempo.
Färden går framåt omväxlande på grusvägar och ganska fina stigar. Vi är båda lite förvånade över att det är så pass fin natur att springa i redan från början. Det går inte i något jättetempo men inledningsvis tar vi oss 8 km på första timmen. Vi njuter av att naturen vaknar till liv och min klocka signalerar var 30:e minut så att vi inte glömmer att dricka och få i oss energi.
När vi passerat första milen blir det några kilometrar på grusväg och asfalt där Skåneleden inte har kommit överens med markägarna men snart börjar storskogen igen och vi tar oss allt närmre Krika skog där löpning på kanten av sprickdalen väntar på oss. Fin fina stigar som vindlar fram och tillbaka och upp och ner hela tiden.
Minnena är inte helt klara men nästa anhalt på färden är Klöva Hallar och vi når dit efter lite backiga grusvägar där vi lyckas passa in energipauserna i de värsta uppförsbackarna. Vi passerar platser som Snuvestuan och en av Skånes högsta punkter, Höje hall 210 meter över havet.
Vid Höje hall och bort mot Klåveröd ser man tråkiga spår av motorcyklar. Trist att behöva bli påmind om att många människor inte alls uppskattar orörd natur.
De mörka tankarna försvinner dock snabbt när spåren försvinner och leden visar sig från sin bästa sida igen.
Färden går vidare förbi Klåveröd och mot Korsskär i Söderåsens nationalpark. I Korsskär rinner Dejeån och Skärån samman längst ner där sprickdalarna möts. I det lätta solljuset som strålar ner mellan träden är det nästan lite magisk känsla som bara ackompanjeras av vattnets porlande.
Bara några få kilomtetrar kvar nu till Skäralid. Det kurrar rejält i magen när vi ger oss av längs med Skärån. Förvånansvärt torrt runt om ån. Hade nog väntat mig att bli lite våt om fötterna här.
Precis när vi är framme vid Offavägen möter vi ett helt gäng löpare från IS Göta Trail som har en löpning i nationalparken. Det blir ett par kort med Christel och Ulrika i backen uppför Offavägen medan Viktor sätter högsta fart uppför.
Efter att ha passerat Kopparhatten och tagit oss nedför stigarna mot trappan som leder ner till Restaurangen i Skäralid så var det dags för paus.
Vätskeblåsan fylldes och en torr tröja åkte på innan det var dags för en sillamacka och en Cocca Cola till lunch och två koppar kaffe tillsammans med Per som hade väntat på mig och Viktor i restaurangen.
Efter en stund var det dags att ge sig iväg igen. Jag och Per lämnade Viktor i solen och vi begav oss iväg. Först uppför backen mot Hjortsprånget. Benen kändes bra så länge jag gick. Lite tyngre när jag sprang. Inget annat att vänta, hade ju varit på väg mer än sex timmar nu sedan starten. Lugn löpning växlades med gång och strax var vi framme vid Liagården och det var dags att ge oss ner i sprickdalen mot Korsskär igen.
Hade glömt hur stenigt det är nere i sprickdalen innan man kommer fram till Korsskär. Lite kämpigt var det men vackert som alltid.
Strax väster om Korsskär vänder Per tillbaka mot Skäralid igen och jag fortsätter min färd mot Klåveröd ensam.
Tror att jag hade kommit ca 48 km när jag hade en rejäl energidipp. Fick gå en timme och fylla på med energi så mycket jag kunde innan det släppte. Bra erfarenhet att ha med sig i framtiden att det går att komma över sådana dippar.
De nästkommande 2 timmarna har jag inte så mycket minen ifrån. Det var mycket en inre dialog och lite glädje när jag kände igen mig. Ju närmre Åstorp jag kom desto lättare gick det. Konstig känsla när man känner att krafterna återvänder igen. Mycket sitter i huvudet...
Rätt som det är så tycker jag att omgivningen liknar Tingvalla och helt plötsligt kommer det en löpare som jag känner igen. Joakim Bergman är ute på sin sjunde ultraintervall.
- Hur långt är det till Tingvalla, frågar jag.
- Två kilometer kanske, svarar Joakim innan han sticker iväg igen.
Skönt, tänker jag då hinner jag fram innan det är mörkt.
Väl framme vid bilen har det sista ljuset försvunnit och 12 timmars löpning är avklarad. 77,1 km och 1561 höjdmeter visar klockan. Jag är nöjd, glad och hungrig. Med fumliga fingrar får jag fram bilnycklarna och jag kan sätta på mig lite torra tröjor. Två Ramlösa och tre snickers senare ger jag mig iväg hemåt.
Väl hemma och nyduschad tillbringar jag resten av kvällen i soffan. Jo, just det. Jag åt lite också :-)
Nöjd och belåten efter en heldag på Skåneleden funderar jag på hur mycket jobbigare det är att springa dubbelt så långt...
