Kroppen signalerar vila. Säkert har den gjort det en tid nu men jag har vägrat lyssna. Nu går det inte längre.
Efter äventyret i Grand Canyon ömmade det i nedre delen av vaden eller kanske hälsenan.
Jag lyssnade på kroppen och tänkte tillbaka på hur jag hade gjort tidigare när jag haft krämpor. Jag har alltid tagit tag i småkrämpor snabbt. Tagit kontakt med sjukgymnast, naprapat eller liknande tidigt för att slippa sluta springa eller komma tillbaka till löpningen så snabbt som möjligt.
Sagt och gjort. Beställde tid hos min sjukgymnast och fick domen. Senskidan runt hälsenan är överansträngd. Efter förhandling med sjukgymnasten kom vi överens om att ta totalvila från löpningen under veckan och sedan testa hur vaden reagerade på löpning.
I helgen var det provlöpning av Tjörnarparen på programmet. Drygt 30 km löpning i skogarna kring Tjörnarp och Frostavallen. 25 löparvänner hade anmält sig till evenemanget. Tänkte testa att springa så länge det gick. Berättade inte riktigt hur illa det var för någon.
Det höll i ca 15 km sedan sjönk hastigheten mer och mer i och med att ömheten i underbenet ökade. Efter 20 km var det mest fråga om skogspromenad. Evigt tacksam för sällskap av Cilla och Per och även Lars på slutet. Sällskapet gjorde att det kändes lite trevligare även om jag slet för att hålla skenet uppe både mentalt och fysiskt.
Ok, jag fattar vad kroppen signalerar. Vila! Vila från löpning! Vad göra istället? Står inte ut med bara rehabträning i källaren. Cykling gillar jag!
Sagt och gjort. Ny leksak inköpt. Vilken dag som helst dyker den upp. En sprillans ny cyklecross av märket Cube. Mycket cykel för pengarna så vitt jag kan bedöma, Cube Cross Race Pro.
Nu blir det cykling och rehabstyrka ett par veckor innan jag räknar med att kunna springa igen och satsa mot Tjörnarparen i december. Kullamannen i november har jag bestämt mig för att stå över.
