Då var det dags igen att försöka mig på ett 100miles lopp. Första gången var på Kullamannen 2017 men då kom jag bara knappt 100km.
På fredagsmorgonen innan loppet var vi fyra stycken som skulle ta oss upp till Västerås. Zung som skulle springa 100miles, Viktor som skulle springa 50miles, Malou som skulle springa 20miles och sedan supporta mig och så jag då.
Efter upphämtning av alla så styrdes bilen norrut. Mellanlandning i Jönköping för pizzalunch och sedan vidare till Västerås där vi hyrt en vindsvåning för övernattning och bas under helgen. Jag och Zung räknade inte med att vara där särskilt många timmar ;-)
Fredagskvällen gick i uppladdningens tecken. Först promenad till närliggande ICA för komplettering av lite mat o godis, sedan middag på O'Learys. Rekommenderar inte deras flottiga burgare för smakens skull men de var säkert fulla av energi.
När vi kom ut ifrån bilen hade himlen öpnat sig. Spöregn o blåst! Detta ville vi inte ha på loppet. Blir det superlerigt i skogen nu? Vilka skor ska man starta med i morgon? Regnkläder under massor av timmar? Frågorna hopade sig...
Väl tillbaka i vår våning var det dags att pilla med de sista förberedelserna och göra sig iordning inför morgondagen och sedan krypa ner i sängen. Det regnade och blåste fortfarande...
Mobilens väckarklocka ringde klockan 6:00 och jag hörde att det regnade och blåste fortfarande...
Upp och äta, klä på sig, gå på toa ett par gånger och packa ihop mina saker. Redo för en lång dag i skogen.
Strax efter åtta kom vi till Orientalen vid Rocklunda i Västerås där starten skulle gå. Regnet hade upphört och man kunde skönja lite blått på himlen. Vi hittade plats för våra lådor och väskor på borden i tältet. Hämtade nummerlapp och besökte buskarna för att lätta på trycket.
Det började bli mycket folk nu. Fler än 100 tjejer och killar var anmälda till 100miles och så både 20- och 50mileslöparna till det. Hittade några bekanta ansikten som jag hälsade på. Lupita som jag varit pacer åt på Trans Scania för ett par år sedan, Luigi från Lighthouse Run, Mattias som skulle fixa 100miles challenge-västen och några till.
Briefingen för 20miles loppet hölls och snart gick starten för Malou och de andra. Strax var det dags för 50- och 100milesstarten.
Strax innan start leddes alla löparna ut i skogen där starten skulle gå.
Nedräkning och sedan iväg.
Försökte ta det lugnt. Fick syn på Lupita och tänkte att hon brukar vara förståndig, jag håller hennes takt. Pratade lite med Lupita och sedan kom vi in på mindre teknisk stig och jag trippade på över stenar, rötter och berghällar.
Sedan ut på grusväg. Ett par gåbackar passerades innan man kom ut på ett öppet fält innan första vätskekontrollen vid 5,9km. Vinden blåste så hårt att det kändes som om man sprang i uppförsbacke. Hemskt!
Efter första vätskan slingrade sig grusstigen längs med Svartån ett par km tills man kom fram till ett koloniområde som rundades och följdes av någon kilometer asfalt. En uppförsbacke innan man kom upp till kyrkogården och sprang längs denna innan man svängde ner i ett fritidshusområde med prunkande trädgårdar. En km senare kom man fram och passerade under motorvägsbron när vi tog oss över Svartån på en träbro. Ett par km löpning längs Svartån och sedan över en bro tillbaka till andra sidan ån. Andra vätskan vid 12,5km. Nedströms längs ån tillbaka till motorvägsbron där en brant trappa väntade och därefter en minst lika brant, men kort, backe som ledde in på motionsslingorna i skogen. 2 km på böljande grusslingor innan vi var tillbaka till start/mål för varvning. Bara nio varv till!
Första varvet gick alldeles för snabbt som vanligt, 1:49 tror jag. Fick betala för detta direkt på andra halvan av andra varvet. Lite illamående och en känsla av trötthet smög sig på. Salttabletter med koffein och Coca Cola löste energidippen. Tog det lugnare nu. Gick i varje uppförsbacke men försökte hålla igång löpningen nedför och där det var platt och inte blåste för mycket motvind. Tyckte att jag fick ett hyfsat flyt även om det kändes som om det gick grymt långsamt. Tålamod, tålamod, intalade jag mig själv. Bara ha tålamod och rör dig framåt så löser det sig. Den inre konversationen gick på högvarv.
På slutet av mitt fjärde varv kom Viktor ikapp mig. Han var på väg mot mål på 50miles men kostade ändå på sig att gå lite med mig i backarna och prata lite. Efter lite övertalning stack han iväg mot mål. Senare visade det sig att han sprang in på nionde plats bland herrarna på 50miles, 8:38:56. Grymt bra!
Efter mitt femte varv fick jag sällskap av Malou i spåret. Hon hade sprungit sina 20miles på strax under fyra timmar och var nu redo att hjälpa mig vid varvningarna och som pacer. Så skönt att ha någon vid sin sida. Malou pratade konstant, under detta första varv tillsammans, men det var bara bra. Jag svarade så mycket som jag orkade. Började ju bli lite trött nu efter mer än åtta mil. Mörkret hade också fallit så det var pannlampa på som gällde.
Varv sju gjorde jag själv. Mörkret var kompakt och det var sparsamt med löpningen nu. Fruktansvärt trött. Sprang och somnade vid ett tillfälle. Kommer ihåg att jag räknade mina steg 1, 2 men det blev aldrig något 3. Vet inte hur mång steg som jag sov men vaknade till när jag snubblade till.
Kämpade mig runt och kom fram till motionsspåren innan varvningen. Funderade starkt på att bryta, Så trött var jag. Hittade dock ingen annan bra anledning till att bryta förutom sovtröttheten och när jag kom fram till varvningen stod Malou där beredd att gå ut på nästa varv med mig. Det var bara att fylla på med energi både i mig och i västen och sedan ge sig ut igen på varv åtta.
Varv nio gav jag mig ut på själv. Hade börjat känna av höger knä och hade svårt att få i mig energi. Coca Cola funkade bäst. Lite godis och någon bit ostmacka slank också ner. Det började ljusna och ingen tanke fanns att bryta längre trots att det gått runt 19 timmar sedan starten. Man bryter inte på upploppet även om upploppet är mer än tre mil långt.
Sista varvningen! Nästan så att det kommer en liten tår. Malou står återigen beredd att följa med mig ut. Vi är inte många på banan nu. Många har brutit och de snabba löparna har gått i mål. Jag tror att till och med Malou är lite trött nu. Inte så konstigt. Efter detta varvet har hon tagit sig 50miles längs med banan. 20 själv och 30 i sällskap med mig plus att hon hjälpt mig vid varvningarna. Dagens superhjälte.
Malou peppar mig hela tiden. - Du är stark! - Sista gången du springer på de här stenarna! - En gång till här sen slipper du det! - Bara lite till! - Snart är du i mål! - Jag beundrar dig! - Du är min hjälte!
Till sist kommer vi in längs stigen som leder till målportalen. Jag orkar inte springa men försöker le i varje fall. Knäet ömmar men det betyder ingenting! Jag har klarat det! 100miles! Jag fattar det knappt!
Pusskalas bryter ut och en och annan tår kommer. Den mest oansenliga medalj hängs om min hals. Jag är fantastiskt nöjd men stel som en pinne.
Hur gick det för Zung då? Han fick tyvärr bryta efter 8 varv och knapt 129km. Hans diskbrock i nacken gjorde alltför ont. Otroligt bra ändå att komma så pass långt.
Vad har jag inte berättat?
- Hur gärna jag ville lägga mig på en parkbänk och sova
- Om man har pannlampan på låg effekt i mörkret och varit igång mer än 15 timmar är det lätt att somna springande
- Hur svårt det är att äta på långa lopp
- Hur svårt det är att svälja salttabletter utan dryck
- Hur hjärnan spelar en spratt och ger upphov till hallucinationer. En sten blir en kissande man, en livboj blir en människa med regnkappa och man tror att det står små barn i skogen och blir förvånad över att de lyckats gömma sig när man kommer förbi
- Hur härligt det är när man får hejarop och applåder från förbipasserande
- Hur mycket ens vänner och medlöpare betyder
- Hur svårt det är att gå ur en bil efter ett långt lopp
... och alla andra konstiga saker som händer i hjärnan när man gör saker som varken kropp eller knopp är vana vid.
