Då var det dags igen. Hallands Ultra 50km för tredje året i rad.
Inför loppet så var det fullt fokus på väderprognoserna. Allt pekade på att det skulle bli en riktigt varm historia.
Jag åkte upp mot Halmstad på fredagseftermiddagen och passade på att mellanlanda på Team Sportia för att hämta ut startkuvertet med nummerlappen innan jag tog mig mot mitt övernattningsställe i Skedala, en kort bit från målgången av loppet.
Efter en natts sömn på den Halländska landsbygden och de sista raceförberedelserna begav jag mig till parkeringen ett par kilometer från målet där bussen mot start avgår ifrån. Kom tidigt men det fanns redan kända löpare å plats och under småsnack drog vi oss mot bussarna.
Framme vid starten fanns det tid för mera mingel innan det var dags för raceinfo. Redan nu var temperaturen över 20grader och jag undrade hur varmt det skulle bli under dagen och hur jag skulle reagera på det. Riktigt varmt väder är inget som jag brukar gilla.
Traditionsenligt väntades de sista toabesökarna in och starten sköts upp omkring tio minuter innan vi gav oss iväg
Första kilometrarna går i skogen med skön skugga och jag hittar ett lagom tempo. Snart kommer vi ut i skogen och börjar den strandnära löpningen på Prins Bertils stig in mot Halmstad.
Ju närmre Halmstad vi kommer desto varmare blir det.
Efter ungefär 20km svänger vi upp längs Nissan för den sista kilometern innan vätskekontrollen på slottsbron. Kändes stekhett då den lilla vinden som fanns kom bakifrån och svalkade inte alls. Vid kontrollen hällde jag vatten över huvudet, som blötte min wettexduk, och fyllde på mina vattenflaskor. En med sportdryck och två med vatten.
Efter att ha lämnat kontrollen började jag känna av värmen. Energimässigt kände jag mig bra men jag kände mig bara varmare och varmare utan att det hjälpte hur mycket vatten jag än hällde över mig.
Banan slingrar sig vidare längs med Nissan innan den viker av och går ut i öppnare landskap. När jag kommer ut på grusvägarna i solen är det som att springa rakt in i en vägg av värme.
Jag närmar mig kontrollen vid 29km och det känns nästan outhärdligt i värmen. Vatten över huvudet och påfyllnad av flaskorna. Coca-Cola och apelsin piggar upp lite innan jag ger mig av mot klubbstugan.
Nu bär det uppåt på stekheta grusvägar. Det blir en hel del gång och jag börjar känna mig överhettad. Ju närmre jag kommer klubbstugan desto varmare blir jag. När jag kommer fram till klubbstugan och kontrollen vid 36km har jag bestämt mig för att det får vara nog.
Löpning i 30-graders värme är inte riktigt min grej.
Efter en sval skön dusch sitter jag och applåderar alla hjältar som tagit sig runt hela banan. Några ser riktigt medtagna ut och jag känner mig faktiskt nöjd med mitt beslut att bryta och nu kunna känna mig bra i både knop o kropp.
Nästa år hoppas jag på lite svalare väder när jag troligen står på startlinjen igen.
