Löpning, välgörenhet och sommar på Öland. Addera sedan runt 50 löpare, följecyklister, följebil, sponsorer av mat och husrum och transporter, 2 fantastiska arrangörer och deras släkt så börjar du komma i närheten av vad Lighthouse Run handlar om. Massor av engagemang, hjärtlighet och värme. Allt var med oss, till och med vädret visade sig från sin bästa sida.
För min del började tankarna redan förra året när Lighthouse Run arrangerades för första gången och ca 10 löpare sprang de 170 kilometrarna från norr till söder på Öland och samlade in pengar till Min Stora Dag, en organisation som ger svårt sjuka barn möjligheten att få en dröm att gå i uppfyllelse för en dag.
I november när jag satt och planerade inför 2017 skickade jag ett meddelande och frågade när Lighthouse Run skulle hållas 2017. Efter kort betänketid blev beskedet 28-30/7. Datumen reserverades i kalendern. Detta ville jag inte missa!
Till sist var det dags. Jag, Cecilia och Peter tog oss gemensamt till Öland. Vi hade hyrt en liten stuga på landet öster om Stora Rör för övernattningen mellan torsdagen och fredagen. Stugan låg bara ca 20 minuter från samlingsplatsen vid Färjestaden vilket var utmärkt då bussen mot Långe Erik skulle gå redan klockan fem morgonen därpå.
Vi anlände till vår stuga redan på eftermiddagen och efter att vi installerat oss tog vi en utflykt till Stora Rör. I Stora Rör skulle vi komma att äta lunch på lördagen men det hade vi ingen aning om nu.
Åter till stugan igen för att ordna med utrustningen och ladda upp med Cillas köttfärssås och spagetti. Ett glas rött slank också ner och energiförråden toppades upp med lite godis.
Tidig sänggång och väckarklockan ställdes på klockan 3!!! Många tankar snurrade runt i huvudet och det var svårt att somna ordentligt men lite sömn blev det nog för plötsligt ringde klockan på mobilen.
Hoppade nästan ur sängen av förväntan. Äntligen var det dags. Frukostbestyren klarades av och springkläderna åkte på. Alla grejor lastades ut i bilen och snart bar det iväg.
Som tur var gav vi oss av i god tid. Av någon anledning kom vi fel på de morgontomma vägarna men efter en liten omväg gled vi in på Träffpunkt Öland i Färjestaden. Siktade in oss på några som redan anlänt. Snart dök också Uffe och Magnus, de båda arrangörerna, upp och efter ett tag samlade vi ihop vår packning för att bege oss mot bussen.
Väl inne i bussen gav vi oss iväg norrut för mellanlandning i Köpingsvik för att lasta av packningen i en gymnastiksal som vi skulle övernatta i. Vidare norrut med siktet inställt mot Ölands norra udde och fyren Långe Erik där vi skulle börja springa.
Äntligen framme. Alla välde ut på parkeringen och droppbagen lämnades i följebilen. Det började kännas verkligt och lite mäktigt nu. Några kända ultraansikten sågs i folksamlingen och så smått började vi bekanta oss med varandra.
På plats framför fyren samlar vi ihop oss för gruppfoto och efter några inledande ord från Uffe så sätter Magnus på ödesmättad musik. Man kan nästan ta på förväntningarna och det var skönt att få samla sig lite innan vi skulle ge oss iväg.
Musiken tystnar. Alla jublar och vi börjar röra oss. De första stegen på vår 170 kilometersresa tas och vi lämnar Långe Erik bakom oss när vi tar oss över bron mot land. Nu är vi på väg och den först etappen skall avverkas och ca 30 kilometer ligger framför oss innan vi skall vara framme vid platsen för lunch, tror att det heter Alvedsjös bodar.
På vår väg mot lunchpausen tar vi oss fram längs asfalt och grusvägar genom tallskogarna och vi passerade också Neptuniängar som inte hade så mycket gemensamt med vanliga ängar. Bara småsten för hela slanten och säkert oumbärligt för de växter och örter som specialicerat sig för att överleva i den här karga miljön.
Vid två tillfällen stannade föjebilen till så att vi kunde komma åt våra dropbags och fylla på med sportdryck, vatten och annan energi.
Vädret var perfekt. Lite kyligt och molnigt till att börja med men efterhand så sprack det upp och lagom till vi var framme vid lunchstoppet så lös solen för fullt.
Lunchen bestod av pastasallad och det smakade ljuvligt med mat efter de första 31kilometrarna. Så snart jag var klar med maten åkte kläderna av och jag kastade mig i vattnet. Så skönt att svalka av sig ordentligt. Efter badet blir det tid för en stunds vila i gräset i väntan på att alla löpare skall hinna bli färdiga med lunchen.
Nu bär det av igen för dagens andra etapp. Omkring 40km ska vi ta oss innan vi är framme vid nattkvarteret i Köpingsvik. Sträckan går kustnära och det är fantastisk utsikt nästan hela tiden när vi följer det böljande landskapet upp och ner. Skaran av löpare blev mer utdragen. Några fick lite problem och någon var tvungen att bryta. Tur att vi hade följebilen så att löparna med problem kunde få hjälp. Ett vätskestopp uteblev när följebilen inte hann med att både serva oss som sprang och de som fått problem men när all vätska är slut dyker en av följecyklisterna upp och förser oss med vatten så att vi klarar oss fram till nästa stopp. Nu har följebilen plötsligt Cola och bullar också. Vilken fröjd. Det är inte varje dag du får sådant vid ett kamelhägn.
Efter sista stoppet är jag, Cilla och Peter återförenade igen efter att jag halkat efter lite innan stoppet. Jag är rädd för att ta i för mycket när det är varmt då jag inte alltid klarar värmen så bra men nu kör vi på tillsammans igen.
Jag är lite trött nu efter 60 km och det blir mer och mer gång när vi letar oss fram på stigar och grusvägar sista biten mot Köpingsvik. Efter ett tag vill Cilla springa mer än vad jag och Peter vill så hon slår följe med en annan grupp. Jag och Peter fortsätter tillsammans framåt och är snart framme. Vi tar omvägen om stranden och tar ett härligt bad innan vi ger oss upp till gymnastiksalen där vi ska sova i natt.
En snabb dusch hinns med innan middagen som Guldfågel sponsrar med. Gott med mat igen :-)
Efter middagen bjuder arrangörerna på en öl på kvarterskrogen. Kall och god läskar den våra strupar och vi får en chans att sitta ner och prata en stund med övriga deltagare. Härliga, positiva människor allihopa. En del har outsinlig erfarenhet av ultralöpning och det är kul att höra om allas erfarenheter.
Ett kort stop på ICA avslutar i princip dagen. Jag somnar innan lamporna släcks i gymnastiksalen och sover riktigt gott.
Dag 2 startar med att mobilen ringer 05:30. Morgontoalett och fix med utrustningen innan frukosten serveras på gräsmattan strax efter sex. Packningen bärs ut till följebilen och vi är beredda på dagens 55 km. Förmiddagsetappen är ungefär 22 km och ska ta oss till Stora Rörs hamn.
Vi följer väg 136 söderut på Ölandsleden och passerar efter ett tag Drottning Victorias Hotel o Vilohem. Kanske man skulle ta in där efter löpningen...
Vi kommer fram till avtagsvägen mot Borgholms slottsruin och vi kan välja om vi vill fortsätta på asfalten eller ta en trailigare sträckning. Vi valde asfalten och malde på framåt. Längre än vad vi tänkt på asfalt men snart var vi framme vid Halltorp där de båda vägvalen skulle sammanstråla och följebilen väntade på oss. Vi tog en skön paus i gräset ätandes ekologiska apelsiner innan det dök upp några fler löpare. Efter ett tag gav vi oss åter iväg, nu mot Ekerum och en efterlängtad fika på campingen.
Efter en mysig fika tillsammans med en handfull andra löpare gav vi oss åter iväg. Nu var det inte lång väg kvar till lunchstället och vi letade oss fram bland bebyggelsen längs stränderna tills vi kom fram till hamnen i Stora Rör. Kul att känna igen sig från vår kvällsutflykt på torsdagen.
Pizza i solskenet! Härligt!
Eftermiddagens etapp ska ta oss drygt 30 kilometer till Guldfågels anläggning utanför Mörbylånga. Till att börja med sprang vi på härliga skogsstigar från Stora Rör. Ibland var det lite svårnavigerat och jag fick konsultera fjolårets rutt, som jag hade i mobilen, för att vi skulle komma rätt.
När vi kommer in i utkanten av Färjestaden känner vi igen oss. Vi är vid brofästet där vi parkerade bilen i fredags morse. Det känns som om det är längre sedan än vad det är.
Peter har sprungit lite före mig och Cilla medan vi passar på att ta några bilder.
Vi möter snart Peter igen. Strax innan stopet vid följebilen kommer Peter med en glass i nypan som han köpt i en kiosk. Cilla och jag nöjer oss med det som finns i följebilen. Jag dricker Cola som vanligt och fyller på vattenflaskorna.
I väg igen på cykelbanornas asfalt. Cilla och Peter lämnar mig bakom sig. De har mer krut i benen för tillfället än vad jag har. I takt med att vi kommer utanför bebyggelsen så tar motvinden i allt mer. Nu gäller det att plocka fram pannbenet och kämpa. Jag springer 700 meter och går 300 meter. Ett bra sätt att hushålla med krafterna och samtidigt beta av kilometer för kilometer och samtidigt ha något att sysselsätta hjärnan med. Efter ett tag närmar jag mig Cilla och Peter igen och vi slår följe till nästa stopp vid följebilen.
Efter stoppet tar vi oss ner närmre stranden och slår följe med Anna, Jan-Erik och några andra löpare längs strandstigarna. Efter ett tag hamnar vi lite fel och tar oss igenom samhället Stora Frö. Längs vägen stöter vi på en gårdsbutik där vi köper vattenmelon och delar mellan oss. Nu är det bara jag, Cilla, Peter och Anna i sällskapet som enträget kämpar oss vidare mot Mörbylånga. Det känns som om samhället aldrig ska dyka upp och jag är rejält trött nu. Framsidan av låren är stumma, vänster vad är öm men framförallt huvudet är rejält slutkört efter ca 120km på två dagar. Efter en hel del gång kommer vi till sist fram till utkanten av Mörbylånga. Som tur är har vi haft massor av saker att prata om vilket har gjort att tiden och sträckan har känts uthärdlig men nu vill jag verkligen vara framme...
Efter lite osäkerhet om hur vi skulle hitta till Guldfågel, strax utanför Mörbylånga, kom vi äntligen på rätt väg. En lång rak asfaltsväg ledde ut från samhället och Guldfågels gråa byggnader syntes i horisonten.
- Ska vi ända dit, ropar Cilla. Det kan inte vara möjligt!
Jodå, vi har inget val. Lite spring o mycket gång så är vi snart framme. Vågar knappt tänka på att vi strax ska tillbaka igen efter att vi ätit middag.
In i värmen i restaurangen. Lockar till och med fram ett litet jubel från löparna som redan kommit fram när vi kommer in i restaurangen.
På med torr tröja och försöker se vad som bjuds. Det första jag ser är en mjölkautomat. jag sveper flera glas iskall mjölk på raken och njuter samtidigt som jag nästan får brain freeze. Så gott! Kött, potatis, sås o grönsaker slinker ner och toppas med en kopp kaffe.
Mätt och glad men ack så stel stapplar jag, Cilla och Anna tillbaka mot Mörbylånga och idrottshallen där vi ska bo i natt. Peter väljer att njuta lite längre av kaffet men kommer snart efter.
Idrottshallen är gigantisk och vi placerar ut våra grejor och tar en dusch och gör iordning allt inför morgondagen. Trött och vill egentligen gå och lägga mig men dagen är inte slut än.
Frida Söderström ska hålla en föreläsning på kvällen också. Även om vi var trötta så går det inte att låta bli att rykas med av Fridas entusiasm och glädje när hon berättar om hur hon började att springa långt och om sin träningsfilosofi.
Äntligen blir det dags för vila och sänggående. Väldigt svårt att komma till ro. Många ljud som fortplantar sig i den gigantiska sporthallen och en kropp som ömmar hur jag än ligger gör det inte lätt att somna. Trots allt sover jag nog en del, speciellt när mobilen ringer 05:30.
Dags för hoppackning av grejorna för sista gången på det här äventyret och sedan frukost. Helt överlycklig när det fanns kokta ägg. Trycker in ett ägg medan jag brer mackor och förser mig av allt det andra på frukostbordet.
Det börjar bli rutin nu. Ut med grejorna till följebilen och vi är beredda att ge oss iväg. Tittar på varandra och undrar om vi inte kan ge oss iväg direkt. Får reda på vägen och ger oss ut på den sista dagens marathon. Vi börjar med att gå en kilometer innan vi provar att springa lite. Jan-Erik sällskapar med oss och snart ansluter också Markus och även Tommy som har cyklat största delen av vårt äventyr.
Vi följer asfaltsvägen ut på den Öländska landsbygden och det är ganska täta stop hos följebilen innan vi är framme för lunchpause på Brukshotellet i Degerhamn. Efter lite regn på förmiddagen är det skönt att kunna komma inomhus och byta strumpor och få en torr tröja på sig. Kaffet står framdukat tillsammans med vattenkaraffer som vi får ta för oss av i väntan på maten. Mycket generöst!
Bordsservering av spagetti och köttfärssås har väl aldrig känts så lyxig som nu och underbart gott var det :-)
Efter toalettbesök och lite info om hur avslutningen skall gå till så var det dags att beta av de sista 20 kilometrarna. Tänk, bara 20 kilometer kvar av 170km. Ofattbart!
Att alla vet att vi ska samla ihop oss för gemensam målgång i Ottenby gör att alla verkar ta det lite lugnare nu. Eller så börjar de flesta bli lite trötta...
Efter att ha gått ner lunchen och besökt en lämpligt placerad toalett på första vätskestoppet så känns kroppen relativt pigg igen eller är det så att huvudet är det som känns piggt och gör att man inte tänker så mycket på hur kroppen känns. Vi kämpar på enligt 700/300 -modellen och det passar mig perfekt. Det går inte jättefort men man tar sig stadigt framåt.
Följebilen uppenbarar sig igen och när vi får reda på att det bara är 4,6 km kvar till Ottenby jublar vi och tror knappt det är sant. 4,6 kilometer är ju ingenting!
Sagt o gjort. I väg och snart skymtar vi Ottenby Kungsgård i fjärran. Framme! Eller nästan i varje fall. Bara Eriksgatan kvar längs den smala vägen de sista fyra kilometrarna fram till fyren Långe Jan.
Vi inväntar de sista löparna och förser oss en sista gång av följebilens förråd.
När alla löparna kommit till följebilen bär det iväg. Vi springer i bredd. De bilburna turisterna får vänta och de flesta inser nog att det är något speciellt när drygt 50 personer kommer löpandes och på cykel i samlad tropp.
Ett veritabelt puss och kramkalas bröt ut när vi nådde fyren.
Allt kämpande, alla uppoffringar och all förväntan släpptes lös medan medaljer hängdes runt deltagarnas halsar, det skålades i bubbel, åts hembakade bullar, togs gruppfoto och alla kunde vara nöjda med sina prestationer och att vi hade samlat in en rejäl summa pengar till Min Stora Dag.
Tack till alla som var med och bidrog till detta fantastiska äventyr som jag kommer att minnas länge, länge.
Extra stort tack till Uffe och Magnus, hjältarna som gjorde detta möjligt!
