Det ville sig inte. Det som skulle vara mitt stora mål i år gick om intet.
Allt kändes bra fram till 35 km av Tjörnarparen 100km. Då började jag känna av vänster ljumske och kunde inte längre hålla jämna steg med Jonas och Peter som jag hade sällskap med just då. Tog mig i lite lugnare tempo fram till kontrollen vid 40km där jag tog beslutet att det inte skulle bli några 100km.
Sista milen in mot mål gick luften ur mig lite och jag orkade inte mentalt hålla mig springande på de uppkörda skogsvägarna. Ljumsken ömmade och jag räknade ner kilometrarna istället för att ladda om inför de avslutande 50km.
Kanske var beslutet att bryta klokt men i efterhand känns det mest lite fegt. Kanske skulle jag ha spännt bågen hårdare och gett mig ut på andra varvet för att se hur långt jag kommit. Troligen dock klokt att inte riskera en långvarig skada. Det kommer ju nya lopp och utmaningar.
Får trösta mig att jag sprang de 50 kilometrarna på en snabbare tid i år än i fjol, men det är en klen tröst.
Dags att ta mig samman och komma igen!
