– Häng med, säger Jonas.
Jag ler och känner mig lite osäker. Skulle jag verkligen våga? Klarar jag av det? Har jag råd? Kan jag vara ledig? Vad kommer familjen att säga?
Kände egentligen inte någon av de andra som var på tal att följa med på äventyret. Hade bara sett namnen på Facebook och växlat några digitala meningar med några. Hade träffat Lena en gång som hastigast inför en löpning på Österlen. Jonas hade jag sprungit några gånger med men kände jag honom. Ja, kanske till viss del i varje fall.
Kan det funka att ge sig iväg och springa tvärs över Grand Canyon med nästan helt okända personer?
Frågorna snurrade runt i skallen ända tills jag sprang med Jonas nästa gång.
Kommer inte ihåg om det var jag eller Jonas som förde Grand Canyon på tal igen. Kommer ihåg att jag lyckades få ur mig några frågor. Hur långt är det? Vem har bestämt sig för att följa med? När åker ni?
Kände att jag mer och mer ville vara en del av äventyret.
Tankarna på äventyret malde under ytterligare några dagar. Till sist fick det bära eller brista. Familjen sa ok. Min chef sa, – Det här får du inte missa! Inga hinder fanns längre.
Skickade MEDDELANDET till Facebook-gruppen för de som eventuellt var intresserade av att följa med.
– Jag vill jättegärna följa med er på det här äventyret om det är ok med er, skrev jag. Ingen sa emot, tvärtom välkomnades jag. Planeringen mot äventyret kunde börja!
