Grand Canyon R2R2R

- Are you going back? frågade tjejen som jag mötte strax efter att jag lämnat North rim.

När jag svarar, - Yes, back to the South rim, på frågan säger hon med ett stort leende - You're awesome! Have a good one!

Just då kände jag mig inte precis fantastisk. Efter att ha fyllt på vatten och tagit igen mig en stund med de andra innan jag vände om mot South rim igen hade jag hunnit bli rejält kall och stel. Det var också en av anledningarna till att jag valde att springa lite i förväg framför de andra. Jag ville få upp värmen och de tre kilometerna ner till nästa vattenpost var precis lagom för detta. Samtidigt kunde jag sortera tankarna i lugn och ro efter att ha korsat Grand Canyon för första gången. Nu var det bara att göra samma sak igen...

Det var jag, Micke, Jonas, Torbjörn, Lena och Åsa som redan strax efter fyra på morgonen gav oss iväg mot South Kaibab Trailhead för att ge oss i kast med att ta oss fram och tillbaka över Grand Canyon inom ett och samma dygn. En gammal dröm för några i sällskapet men för mig hade chansen att hänga med på äventyret uppenbarat sig i slutet på förra året.

Nu var det dags att förverkliga alla planer.

När vi gav oss ner i canyonen var det beckmörkt och vi tog oss fram försiktigt i pannlampornas sken. Stigen slingrade sig fram och tillbaka nedför den branta kanten. Känslan av spänning förstärktes av det kompakta mörkret. Efter ett tag började vi se ett litet skimmer på himlen i öster. Soluppgången var helt magisk! Nästan en religiös uppenbarelse.

I takt med att ljuset kom och lyste upp omgivningen mer och mer blev fotostoppen flera. Känslan var ofattbar att vara på väg ner i Grand Canyon.

Efter att ha mättat det största fotobegäret gav vi oss iväg igen. Jag och Jonas hamnade lite före och ett härligt flyt i löpningen infann sig. Strax innan vi kom fram till nästa stop hör vi att någon av de andra ropar på oss.

- Lena har trillat!

Vi vänder om och tar oss tillbaka uppför under tystnad. Tankarna snurrar. Hur illa är det? Måste vi vända tillbaka? Ska vi kunna fortsätta?

När vi närmar oss de andra ser vi Lena som sitter på marken medan Åsa hjälper henne att lägga om benet. Såret, mitt på knäet, ser djupt ut men Lena är bestämd. Hon kan fortsätta! Vi samlar ihop oss och inte utan tvekan fortsätter vi nu i betydligt lugnare takt. Lena håller masken men det syns att hon har ont men att vända om kommer inte på frågan.

Vi närmar oss Coloradofloden och får se den bruna vattenmassan för första gången.

Snart är vi framme vid tunneln som leder fram till bron över floden.

En kort bit till och vi är framme vid Phantom Ranch. Här kan man övernatta i små stugor eller tälta på campingplatsen. Förutom tillgång till dricksvatten finns här också en mindre servering där vi efter att ha fyllt våra vattenflaskor passar på att ta en kopp kaffe.

Efter Phantom ranch fortsätter vi in i Bright Angel Canyon och springer längs med Bright Angel Creek på North Kaibab Trail.

Innan den branta stigningen upp till North Rim har vi nu en dryg mil med ca 500 höjdmeter framför oss. Sakta men säkert tar sig stigen uppför och canyonen blir smalare och smalare.

När vi kommer fram till Supai tunnel har det börjat branta på rejält och värmen börjar göra sig påmind.

Två kilometer kvar till halvvägs, eller var det kanske två miles. Avståndsangivelserna är osäkra men vi kämpar oss uppför längs den branta och av mulor upptrampade stigen. Rundar stora pölar av kiss från mulorna som inte luktar hallon precis. Till att börja med tar jag rygg på Jonas men släpper iväg honom efter en stund och tar min egen takt uppför.

Tacksam för att ha stavarna när det går brant uppför. De avlastar bra och gör att stegen känns lite lättare.

Det är svårt att avgöra var kanten är men rätt som det är är jag uppe. Jonas och Lena, som gick lite i förväg, är redan uppe och vi väntar in de övriga.

Torbjörn bjuder på gifflar och efter vattenpåfyllnad och lite vila vill jag iväg igen. Jag fryser och är stel och ger mig så sakta nerför igen. Ropar till de andra att jag lufsar på i förväg för att bli varm. Det är nu jag möter tjejen som ställer frågan om jag är på väg tillbaka.

Så är det. På väg tillbaka. Inser att det kommer att bli en lång väg tillbaka. Vi har redan varit ute i 10 timmar. Vägen tillbaka kommer nog inte att ta mindre tid med tanke på Lenas skada, tröttheten som kommer att göra sig påmind och mörkret som kommer att falla.

Vid Supai tunnel sammanstrålar vi allihop igen. Jag frågar Torbjörn om han vill lufsa nerför tillsammans med mig. Jag tycker att det är bättre att låta de andra ta den tid de behöver förbi de riktigt branta partierna som vi har framför oss.

Åsa och Lena fick verkligen kämpa mot höjdrädslan på väg uppför. Jag hoppas och tror att det går lättare för dem på vägen tillbaka.

Jag och TB lufsar på i behaglig takt utför. Stannar och tar foton och TB passar på att ta några filmsekvenser också. Solen sänker sig alltmer på vår väg ner till nästa vattenställe som kallas för Manzanita.

Medan vi väntar på de övriga gör jag och Torbjörn i ordning vår utrustning, äter, dricker och fyller på vatten så att vi kan hjälpa de andra när de dyker upp.

Efter ett tag dyker först Lena och Jonas upp och en kort stund senare kommer också Micke och Åsa.

När alla är klara för avfärd ger vi oss av mot Phantom ranch. En dryg mil dit. Åsa tar täten och bestämmer takten. Vi tar oss fram med lätt jogg med avbrott för gång i uppförsbackarna. Efter ett tag sänker sig mörkret och för att inte riskera att trilla och skada oss går vi mer och mer. Omkring halvvägs till Phantom Ranch tar jag över i ledningen. Jag skulle helst vilja springa lite men är osäker på vad de övriga i gruppen förmår så jag bestämmer mig för att snabb gång duger. Mörkret har sänkt sig totalt omkring oss och jag ökar på gångtakten för att se hur gruppen reagerar. Det blir ganska snabbt en lucka på ett par meter men jag ger mig inte. Försöker hålla uppe tempot. Stannar ibland då luckan blir för stor eller då någon signalerar att de behöver stanna.

Kilometerna går långsamt nu. Klockan visar att vi borde vara framme snart men GPS:en är inte att lita på inne i den djupa dalen mellan bergen.

Till sist är vi framme. Fyller på vatten i mörkret medan Jonas och några till kollar om det fortfarande är öppet i serveringen.

Precis när jag fyllt på vätska färdigt kommer Jonas tillbaka.

Det är öppet! Ser fram emot att fika i värmen på serveringen.

Köper en lemonade och lite godis.

Sätter mig ner men reser mig ganska snart igen. Inte alls skönt att sitta.

Står på kortsidan av bordet och väntar på att de andra ska bli färdiga.

Dricker av Mickes kaffe. Jag vill iväg!

Till sist är det dags att ge sig av och ta sig ann den sista etappen av vår utflykt.

Jag har läst att det inte är ovanligt för vandrare att ta 5 timmar på sig för att ta sig den sista biten uppför till South rim. Förbereder mig mentalt på att det kommer att ta så lång tid. I mörkret lär det ju inte gå fortare.

Micke tar täten då han har gjort den här etappen vid ett tidigare besök och tror sig hitta i mörkret.

Över bron över Coloradofloden i mörkret, uppför i sand en bit för att sedan vända ner till floden igen innan stigen tar oss upp mot Indian Gardens.

Vid Indian Gardens blir vi, för första gången, osäkra på vägen. Efter en stund ser vi ett blått ljus i buskaget och jag hör en harkling. Fram träder ett gäng killar som troligen tältar här. De är måttligt nyktra och när en av dem tar till orda frågar han - Är ni från Sverige? Hyfsat förvånade bekräftar vi detta och frågar om de kan hjälpa oss att hitta rätt.

I efterhand visar det sig att de visade oss en lite omväg men vi kom rätt i alla fall.

Nu åker jackan på. Det börjar bli kallt när vi tar oss allt högre upp. Vinden friskar också i och då och då får vi en dusch av sand i ansiktena.

Vi passerar Three mile resthose och Mile and a half house på vår väg uppför och vi tycker att vi börjar känna igen oss från gårdagens utflykt på Bright Angel Trail.

Tunnlarna förvirrar oss dock. Vi är ännu inte så långt som vi tror men vi kämpar på och snart uppenbarar sig den sista tunneln. Inte långt kvar nu. De sista metrarna spurtat Lena i mål. Trots skadan som hon dragits med nästan hela tiden har hon lyckats!

Alla de övriga tjoar och tjimmar och kramar om varandra.

Jag är mest lättad och vill helst njuta i tysthet men kramar så klart om de övriga när de kommer fram.

Vi har gjort det! Tillsammans!

75km, eller kanske 80 som klockan visar, och 3300 höjdmeter!

Vi har korsat Grand Canyon två gånger!

Jag vill göra det igen!

Nu hittar jag vägen!